Sveriges beredskap höll Berit trygg under andra världskriget

Artikeln är en del av beredskapsveckan.

Vetlandabon Berit Karlsson växte upp med sin familj i Malmö. När andra världskriget bröt ut kunde förutsättningarna för hennes barndom ha förändrats i grunden, men tack vare beredskap och vuxenvärldens klokhet kändes hotet från andra sidan sundet avlägset.

Trots det har barndomsåren i Malmö lämnat tydliga avtryck. Hennes första minnen av kriget är hur föräldrarna spenderade mer tid framför radion för att följa utvecklingen.

– De lyssnade mycket, men jag märkte aldrig någon oro hos dem. De gjorde nog allt för att vi barn inte skulle bli rädda. Det var väldigt förståndigt av dem.

Trots att kriget pågick runt omkring upplevde Berit att samhället var väl förberett.

– Vi barn visste precis hur flyglarmet skulle låta och hur signalen för "faran över" lät. Om något hände skulle vi gå till skyddsrummet på gården. Det låg bara några meter bort och kändes inte alls skrämmande.

Tvärtom förknippar hon skyddsrummet med lek och gemenskap.

– Det blev aldrig skarpt läge, så rummet behövde aldrig användas som skydd. I stället spelade vi barnteater där, för Bo Widerberg, den kända regissören, bodde i kvarteret bredvid och tyckte redan då om att regissera. Jag minns att jag sjöng Två små röda rosor och hade papperskjol på mig!

Bomber över Köpenhamn

Samtidigt gick det inte att undgå att världen befann sig i krig.

När Danmark och Norge ockuperades blev stämningen allvarligare. Många svenska män kallades in till militärtjänst, även Berits pappa.

– Alla pappor försvann från hemmen. Min pappa hade astma och behövde bara åka till Hässleholm, men de flesta andra försvann till Norrland. Det kändes som en lättnad för oss att pappa inte for så långt.

Berit minns också mörkläggningen, då fönster täcktes för att inga ljus skulle synas utifrån.

– Folk var väldigt noggranna med det. För mig som barn gav det en känsla av trygghet. Här kunde ingen se oss.

Det som däremot skrämde henne var bilderna från kriget.

– På reklamen före barnbion visades filmklipp från bomber som föll över Köpenhamn och fruktansvärda klipp inifrån koncentrationsläger. Det var otäckt. Jag minns också de brittiska bombplanen som flög lågt över Malmö på kvällarna. Det var ett dovt muller som jag fortfarande kan höra inom mig.

Uppfinningsrikedomens tid

Kriget innebar också ransoneringar och brist på många varor. Familjerna fick anpassa sig efter de förutsättningar som fanns.

– Mamma hade ett särskilt fodral med alla ransoneringskort. Nästan allt var ransonerat, men grönsaker kunde vi äta hur mycket som helst.

Berit minns också hur människor hittade kreativa lösningar när vardagen förändrades.

– Bensin fanns knappt, men bilarna gick ändå. På bussar och lastbilar satt gengasaggregat som drevs med björkved. Jag tror att kriser gör människor både kreativa och samarbetsvilliga.

En tillit till människan

Det starkaste minnet från krigsåren är ändå inte rädslan, utan människors förmåga att hjälpas åt.

– Jag fick en tillit till människor under de här åren. När det verkligen gäller ställer människor upp för varandra och gör sitt bästa.

Hon upplevde att samhället slöt sig samman när hotet kom nära.

– Det bråkades inte om småsaker. Människor hjälptes åt på ett annat sätt och blev vänner över gränser som annars kanske funnits.

När Berit ser tillbaka på åren mellan 1939 och 1945 känner hon framför allt tacksamhet.

– Jag for aldrig illa av krigsåren. Vi barn kände oss trygga eftersom de vuxna tog ansvar, både för stämningen och för att allt skulle fungera om läget blev värre. Vi hade en god beredskap och en tydlig plan. Det gav trygghet då, och det är något jag fortfarande bär med mig idag.